MOA - photoblog

Någon måste vara den personen, någon måste vara den som alltid finns där, den som kanske inte alltid visar det, men den som minns allt och kommer vara där när du behöver det. Det måste finnas någon som folk kan ta ut sin vrede på, som de vet stannar vid deras sida ändå. Någon de kan stampa på och ignorera ett tag, någon de kan lägga över sina bekymmer på. Det är inte lätt att vara den personen. Det är inte lätt att fastna för någon, fasta så hårt att du vet inom dig att nästan vad som helst skulle kunna hända och du skulle ändå vilja lösa det, du skulle ändå fokusera på det ljusa, det bra, inte bara det dåliga. Man gör allt man kan för att de ska må bra, för deras lycka är din lycka. Och man vill ha lycka, man ger sin lycka en andra chans, och en tredje, för vad skulle du göra om du inte hade den? Man bryr sig inte riktigt om man är lycklig hela tiden och om allt är bra och man alltid mår bra. Så länge de finns där, är det tillräckligt bra för att fortsätta kämpa. Man vet inom sig att man egentligen skulle behöva stå upp, låta folk veta att de inte kan göra vad de vill. Låta dem veta att du är en bra person, och du förtjänar att bemötas som det. Du ska inte ställa dig upp och putta omkull andra, inte ens nudda dem, de ska bara veta att du borde få precis vad du ger. Men framför allt måste man lära sig att om man inte kan få det tillbaka, är det kanske inte värt det. Ibland måste folk kriga för dig, precis som du alltid gör för dem. Ibland måste någon annan säga förlåt till dig. Allt är inte ditt fel, och du vet det, även om du vet att det är lättast att säga att det är det. Men det är svårt, när du är van vid att vara den som säger förlåt, den som folk kastar sina problem över och den som folk surar lite extra på. Det är svårt att riskera en förändring när du har all den lyckan du behöver. Behöver du stå upp och visa att du finns där lika mycket som du behöver lyckan som lyser upp din dag? Det måste man lära sig, vem är värd fighten, lite skit och lite knuffar? och vem borde man lämna helt, och  acceptera att de helt enkelt inte var värda din fight, och så länge de inte tänker fighta tillbaka, så kan de gå. Man låter de svaga gå, och de starka stanna. Instinkt helt enkelt. Du måste bara lära dig att få den instinkten, du har din lycka inom dig, använd den, inte bara andras.

 

 

skrivet 12/7-2012

there’s a reason your heart is located on your left. because it’s not always right.

Det var en text jag såg för bara någon dag sen. En text som av någon anledning kändes, i mitt hjärta. För det är verkligen så, hjärtat har inte alltid rätt. Det kan lura dig, lura dig in i en dimma, en dimma du knappt kan ta dig ut ur. En dimma som täcker allt dåligt som du hör och ser om just den personen som lätt dig in i den. Allt du   ser den personen göra, allt du hör den säga gör dig lycklig. Som en liten sol som lyser upp allt inom dig. Du beter dig som ett barn, ett litet lyckligt barn som inte redigt vet hur dom ska hantera faktumet att det är julafton i morgon. För ett år sen, var jag med om detta, jag var i en dimma som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle ta mig ur. Jag var kär, jag var så kär att jag inte kunde hantera det, det gjorde ont i mig att inte få se personen. Att veta att jag under en hel dag inte skulle få se honom. Inte få se hans ögon, ögonen som fick mig att dö, gång på gång inombords. Största problemet var att jag glömde berätta det, jag visade tecken, men var för rädd att förlora personen för att våga berätta, våga berätta hur otroligt, kolossalt extremt kär jag var. Det var bara jag som visste, om ens det. Jag vet inte om jag redigt trodde på det själv. Hur kunde jag ha så starka känslor för någon som jag egentligen inte kände så bra som jag önskade. Men minnena som jag fick dela med personen spelades gång på gång i mitt huvud. Det var minnena som fick mig att inte sluta hoppas. Jag ville ha nya, lika underbara minnen. Jag brydde mig för mycket om allt. Skrev jag för ofta till personen, skulle jag vara jobbig. Skriver jag aldrig verkar det som att jag inte bryr mig. Han kan skriva nu jag skrev först förra gången. varför skriver han inte? hatar han mig? 

varje dag upprepades minst en av sakerna i mitt huvud. Oftast hann jag med allihopa. För varenda vaken stund fanns han där, i min hjärna. I mina tankar. Bara jag såg namnet i en bok drogs mina ögon dit automatiskt, bara jag hörde namnet så reagerade jag, jag var tvungen att se om han kanske var där, i närheten av mig. Under ett långt tag hade jag honom, han var i princip min, men eftersom jag aldrig sa något, om vad jag kände. Tog det slut. Men inte mina känslor, dom fanns där, lika starka som innan, precis lika starka som sex månader tidigare då jag för fösta gången hade någon som helst kontakt med honom. Det var bara jobbigare, för nu var han inte min, han var allas. Och det gjorde ont, det gjorde så ont. Det fick mig att gråta, skrika, slå och gråta igen. Men det fick mig även att få en glöd inom mig, en glöd som fick mig att kämpa. Det kunde inte vara såhär det skulle bli, skulle jag inte få det som funnits som starkast lycka inom mig i ett halvt år? Var alla mina känslor förgäves? Skulle alla tårar, all oro, alla känslor som lagts ner på honom inte betyda något? skulle all tid jag spenderat med att tänka på honom, all tid jag lagt på att kunna få vara i hans närhet vara bortkastad tid? tid som jag kunde lagt på andra saker. Nej, inte en chans. Det skulle inte sluta såhär. Det visste jag. Jag skulle inte behöva gå och må dåligt över att veta att vilken dag som helst kan någon annan tagit tag i honom. Någon som inte tar över ett halvt år på sig att visa sina känslor, någon som inte springer runt i skolan och letar efter honom, men går inte fram och pratar, inte en chans. Bara beundra, på avstånd. På ett avstånd som gjorde att han helst märkte att jag var där, så att jag med jämna mellanrum kunde få se han i ögonen då han tittade tillbaka på mig.

Att sitta och skriva detta väcker så många minnen, både bra och dåliga. Minnen som får mig att sakna, och minnen som får mig att hata. Det får mig att sakna vissa saker, saker som om man tänker efter inte betyder någonting alls. Saker som blickar, leenden, små ”hej” som kom fram-hoppande framför dig i korridoren. Men att jag saknar det, hatar jag. För det är inget att sakna. Och det vet jag nu. Ingen av kyssarna, ingen av blickarna. Mest av allt hatar jag att jag inte hatar honom. För även om jag nu, ett år senare, vet att det inte är något att ha, så försvinner det inte helt. Det är som att dimman ibland försöker ta sig tillbaka in i mitt liv. Och jag vet inte hur det ska försvinna. Om det ens gör det. För det är alltid så, med vem man än pratar med, så är alltid första kärleken speciell, alla vet det. Jag vet det, så jag får leva med att det finns en svag dimma.

Därför är det så bra att veta att det finns fler personer som kan lysa upp din dag med samma sol. Ibland starkare, ibland svagare. Men det bästa är, att jag vet att det finns personer som är så mycket bättre, hundra gånger bättre, nästan tusen. Folk som får mig att känna mig lycklig, och bara lycklig. Det finns ingen oro, ingen sorg. Och det är precis som det ska vara. Det är så jag vill ha det. Och det är därför jag är lycklig med min svaga dimma. För den stör mig inte längre, ibland kommer den och irriterar, som ett svagt vitt ljus som blockerar mina tankar, bara för ett tag, några minuter då jag inte ser eller hör något annat, då jag bara tänker tillbaka på det jag en gång hade, och allt det jag lärde mig känna, allt det jag aldrig känt innan. Men nu vet jag att den kommer aldrig bli stark nog att förstöra något för mig igen. Och det är så jag vill ha det. Ett liv, med dimman, en svag svag dimma som alltid kommer finnas där, som alltid kommer få mig att le och att gråta, and that's life.