what
2013
Jag vill inte att någon som läser detta dömer mig efteråt, detta är förr, detta är inte en del av mig längre. Folk dömde mig redan under tiden, när de egentligen inte hade en aning om vad de pratade om. Men folk älskar rykten, folk älskar att såra. Grejen var bara att de inte trodde jag visste vad de gjorde, att jag inte visste att de pratade skit om mig, om saker de inte visste ett piss om. Och jag skulle bara vilja be er som vet om att ni är träffade av detta, att dra åt helvete.
Under 2013 gick jag ner sammanlagt 11 kilo, som vilken annan människa som helst så hade jag svackor och gick upp något kilo ibland, men lyckades alltid hålla mig runt samma vikt. Jag har under hela min uppväxt varit överviktig, hade perioder redan där då jag försökte ta tag i det, men jag fick aldrig riktigt motivationen, och eftersom jag alltid sett ut så, överviktig, större än alla runt mig, så varför inte fortsätta tänka jag. I början av min resa var min motivation större än något annat, jag kunde träna flera pass om dagen, för att jag ville. Och att vilja träna, vilja anstränga mig var något nytt i min vardag. Det var inte förrän en bit in på sommaren som jag postade min bild där jag visade upp förändringen jag gjort. Jag har aldrig i hela mitt liv fått så mycket positiv feedback, och att det handlade om min kropp var ännu sjukare. Kända fitness-konton började lägga ut bilden och snart var jag uppe i 500 likes. Jag var så glad, så nöjd över vad jag gjort. Jag såg förändringen i spegeln, absolut. Men bilden av hur jag såg ut förr fanns kvar. Jag kände mig fortfarande betydligt större än alla runt mig, skulle någon som faktiskt var i min storlek be mig testa deras tröja hade jag inte gjort det, för i mitt huvud passade den fortfarande inte. Allas beröm fick mig även att vilja utvecklas mer. Jag har alltid varit otroligt beroende av komplimanger och kommentarer som bevisar att jag duger.
detta behovet som skapades av att få mer beröm gjorde att jag banade iväg lite. Utan att tänka på det åt jag mindre och var stolt om jag åt under 1000 kalorier om dagen (normalt intag för kvinna borde ligga på 2000). Jag började få dagar då jag inte kunde kontrollera hur mycket jag åt, och efteråt satt där, mätt, svullen och med en känsla av att jag var tillbaka i ruta ett igen. Känslan började utvecklas till en röst som sa till mig att jag inte kunde falla tillbaka i ruta ett, och om jag skulle ha dessa dagarna var jag tvungen att kompensera det. Och det gjorde jag genom att spy upp allt igen. Och detta är precis vad ni alla tänker, en ätstörning. Inte bullimi, inte anorexia. Utan en ätstörning. Att spy upp maten blev allt vanligare och nästan som en del av vardagen. Jag uppskattade det inte, jag uppskattade inte att stå inne på toaletten med fingrarna i halsen, tårar i ögonen och rött ansikte. Jag uppskattade inte att behöva smyga med det och att behöva sitta kvar inne på toa tills jag såg ut som vanligt igen. Perioden då jag gjorde detta blev dock inte så lång. jag berättade det för mina 4 närmsta vänner nästan direkt och för min pojkvän tillslut. De grät, bad mig sluta, berättade hur mycket jag skadade mig själv, skällde på mig, hotade mig. allt. Som tur väl är avslöjade pappa mig en dag. Han skrev in mig på BUP, där jag fått gå och prata om det. Jag tror inte det var förrän jag blev hotad med att lämnas som jag slutade med det. jag vet egentligen inte hur allvarligt hotet var, eller om det ens var menat som ett hot, men hela konceptet. det var inte värt det, detta var inte värt förlusten av folk jag älskar. I slutet augusti tror jag, var sista gången det inträffade.
Sedan dess har jag aldrig mer gjort det. Sedan dess har jag räknat mig själv som frisk. för jag har insett att det inte gör någon som helst nytta, ingen mådde bra av det, och framför allt inte jag. Detta påverkade i det stora hela inte min vikt. Så resultatet av min ätstörning påverkade mig inte mer än att jag fick problem med värdena i kroppen. När jag tänker på det nu så förstår jag inte hur jag kunde göra så mot mig själv. hur jag kunde låta min kropp ta så mycket stryk. Jag kämpade för att få tillbaka mina värden på en normal nivå. Och jag lyckades. Idag kämpar jag inte, idag äcklas jag lika mycket av tanken som innan allt startade. Men skillnaden är att nu vet jag, att jag duger. Och jag kommer alltid duga. 2013 var ett pissår om man ser det från denna vinkeln. Men jag har också märkt att dessa 5 människorna är så jävla bra. Och jag hade inte klarat det utan någon av dem. De är vad som har fått mitt år bra, och de är guld värda. 2013 är borta, och jag kommer aldrig återvända till årets händelse, så 2014, bring it on.
