MOA - photoblog

Det är snart två och ett halvt år sedan jag för första gången hade kontakt med dig. Det var inget gulligt och romantiskt första möte, utan bara ett simpelt "hej" i en facebook-chatt från en uttråkad pojke i en bil. Även om det var första gången jag hade kontakt med dig, så var det inte första gången jag tänkt på dig. Bara någon vecka innan hade jag av misstag droppat in på din facebook och sett några bilder på dig. Jag kommer ihåg hur jag bläddrade och bara tänkte lite simpelt på hur söt du var. Inte med en tanke på att du någonsin skulle spela någon stor roll i mitt liv.

Även om vi bara skrev några få meningar så minns jag hur glad jag blev, och jag minns hur jag inte kunde låta bli att två dagar senare skriva hej, jag kunde ju inte bara låta dig försvinna, för nu helt plötsligt fanns du där i min hjärna, och tydligen jag i din. I flera månader skrev vi i den förbannade facebookchatten, ständigt sprang jag bort till datorn för att se om du skrivit något. Efter ett tag träffades vi, jag minns hur jag stod och plattade håret och mamma kom fram och sa "är du nervös nu då?" jag svarade henne med ett lätt "nä, inte särskilt", men det var jag. Väldigt. Två fredagar i rad träffades vi, båda gångerna hemma hos dig, sen tog det stop. Av egentligen ingen riktig anledning, utan bara missförstånd.

I en kort period pratade vi inte, men jag kunde inte stå ut med att inte ha dig där, och var tvungen att få tillbaka dig. Än en gång var vi tillbaka i chatten och de ständiga konversationerna, men det kom liksom aldrig längre än så. Jag minns fortfarande när du skrev om hur du tyckte att det var helt galet att vi bara träffats två gånger på ett halvt år, och att det inte funkade så. Själv hade jag nog aldrig riktigt tänkt på det så, utan bara mer på grejen att jag haft dig runt mig ett halvår. Det tog slut där, och jag var helt förkrossad, även om jag bara var en simpel fjortonåring i åttan. Du var liksom den första som någonsin satt sig på hornhinnan, den första jag fått riktiga känslor för. Egentligen var det konstigt, jag byggde upp en egen person i huvudet om hur du var, och hur du betedde dig, allt baserat på de två gångerna jag träffade dig. Jag levde på dem, det var det enda jag hade.

Tiden gick och du kom liksom inte tillbaka, och vad skulle jag göra? Nu vandrade du bara runt på skolan som en vanlig kille, det kändes bara lite mer i hjärtat när du gick förbi än när någon annan gjorde det. Under tiden utan dig hann jag med mycket, och även påbörja en ny relation. Där jag verkligen inte visste vad jag gav mig in på. Bara någon vecka innan jag träffade min blivande pojkvän så skrev du igen, du rasade ner hela min uppbyggda mur. Hur skulle jag ens kunna ge någon annan en chans när du fanns där, vem skulle kunna mäta sig med dig? Av någon anledning tänkte jag med hjärnan där under en kort period, och valde bort dig, jag valde bort den personen som gett mig galet mycket lycka, men även galet mycket sorg. Och jag antar att jag hoppades på att få slippa sorgen. Under de första månaderna under mitt förhållande var min hjärna och mitt hjärta fortfarande i krig med dig, du försvann liksom inte. Och jag mådde dåligt. Över allt, hela grejen. Du var inte min, jag var inte din, och skulle troligen aldrig bli, trodde jag. Tiden gick och sakta så dämpades mina känslor för dig, men aldrig riktigt helt.

Efter ett år med mycket upp och ner, drömmar och tankar på dig som högg mig i ryggen, så var jag singel igen. Efter några dagar i ständiga tårar så satt jag där på Facebook och hamnade, igen, av en slump, på dig och dina bilder. Jag såg en bild och ett minne ploppade upp i skallen på mig. Jag kom ihåg hur jag hade bett dig byta profilbild och du berättade att du kanske hade en du kunde byta till. Du bytte till en bild där du stod och fotade dig själv i spegeln, bara stirrade rakt in i spegeln, inget leende eller uttryck alls, och med din mössa på huvudet och en tandborste ut genom munnen. Jag minns hur jag skrattade när jag såg den igen, och blev lite sådär smålycklig igen efter alla dåliga dagar. Av ren reflex gillade jag bilden, och jag kunde ju inte bara sluta gilla den igen, ellerhur?
Bara några minuter senare kom det bekanta notisljudet, och där fanns du.

10 april 2013, datumet då jag fick tillbaka dig in i mitt liv. Jag minns hur jag verkligen inte ville sova, för om jag somnade kanske du skulle försvinna igen. Jag ville tydligt visa hur glad jag var över att du skrivit igen, och skrev att jag saknat att skriva med dig, och precis som jag hoppats, fick jag respons, "Och jag har saknat dig"
Jag var fast. Tillbaka in i dimman. Och inte en dag har det gått då jag varit utan dig. Jag levde inte bara av fantasin om hur du var längre, utan med den verkliga versionen, och den var minst lika bra. Om inte bättre, jo. Bättre.

Idag är det sju månader sen jag fastnade i din fälla igen. Jag har under dessa sju månader hunnit vara nervös över mitt första andra möte med dig. Hunnit fått dela hundratals kramar och pussar med dig, hundratals skratt och retsamma kommentarer. Hunnit bli kär i dig flera gånger om, och fått dela en massa fjantiga meddelanden om hur mycket du betyder för mig. Hunnit gråta lite och vara rädd för att förlora dig. Hunnit skicka sms som jag bittert ångrat och hunnit skämmas över pinsamma blogginlägg du aldrig skulle fått se. Jag har hunnit dela alla mina tankar med dig, alla mina problem och all min lycka. Och jag har hunnit falla för dig, falla så hårt att det är svårt att resa sig, men som tur väl är vill jag inte det. För när man älskar någon så som jag älskar dig, så ligger man gärna kvar.

Vissa kallar det kanske ödet, vissa kallar det kanske ett tragiskt andra försök dömt att misslyckas. Själv kallar jag det lycka, lycka jag vill ha kvar så länge jag får, och tänker ha kvar tills dagen den dör ut.
Jag älskar dig.

Någon måste vara den personen, någon måste vara den som alltid finns där, den som kanske inte alltid visar det, men den som minns allt och kommer vara där när du behöver det. Det måste finnas någon som folk kan ta ut sin vrede på, som de vet stannar vid deras sida ändå. Någon de kan stampa på och ignorera ett tag, någon de kan lägga över sina bekymmer på. Det är inte lätt att vara den personen. Det är inte lätt att fastna för någon, fasta så hårt att du vet inom dig att nästan vad som helst skulle kunna hända och du skulle ändå vilja lösa det, du skulle ändå fokusera på det ljusa, det bra, inte bara det dåliga. Man gör allt man kan för att de ska må bra, för deras lycka är din lycka. Och man vill ha lycka, man ger sin lycka en andra chans, och en tredje, för vad skulle du göra om du inte hade den? Man bryr sig inte riktigt om man är lycklig hela tiden och om allt är bra och man alltid mår bra. Så länge de finns där, är det tillräckligt bra för att fortsätta kämpa. Man vet inom sig att man egentligen skulle behöva stå upp, låta folk veta att de inte kan göra vad de vill. Låta dem veta att du är en bra person, och du förtjänar att bemötas som det. Du ska inte ställa dig upp och putta omkull andra, inte ens nudda dem, de ska bara veta att du borde få precis vad du ger. Men framför allt måste man lära sig att om man inte kan få det tillbaka, är det kanske inte värt det. Ibland måste folk kriga för dig, precis som du alltid gör för dem. Ibland måste någon annan säga förlåt till dig. Allt är inte ditt fel, och du vet det, även om du vet att det är lättast att säga att det är det. Men det är svårt, när du är van vid att vara den som säger förlåt, den som folk kastar sina problem över och den som folk surar lite extra på. Det är svårt att riskera en förändring när du har all den lyckan du behöver. Behöver du stå upp och visa att du finns där lika mycket som du behöver lyckan som lyser upp din dag? Det måste man lära sig, vem är värd fighten, lite skit och lite knuffar? och vem borde man lämna helt, och  acceptera att de helt enkelt inte var värda din fight, och så länge de inte tänker fighta tillbaka, så kan de gå. Man låter de svaga gå, och de starka stanna. Instinkt helt enkelt. Du måste bara lära dig att få den instinkten, du har din lycka inom dig, använd den, inte bara andras.